Lördag
Har inte varit så sugen på att fota på ett tag. Kan bero på att det är så satans kallt ute. Inte kul att bara fotografera inomhus. Nu har det dock kommit snö, så imorgon kanske jag tar mig ut en stund.
Känner mig opepp i allmänhet. Skolan har varit igång i tre dagar och jag känner mig redan utbränd. Ska skriva en uppsats på engelskan och ett fördjupningsarbete om sociala medier och mänskliga rättigheter på median. Jag är i princip klar med det ena, men den andra har jag knappt börjat med. Går mest runt och drömmer om hur varmt det är i Australien (i Perth är det 40 grader och sol), hur mycket snö som har fallit på Mont Blanc, hur isbjörnarna på Svalbard har det. Och så vidare. Har ibland stor lust att hoppa av skolan, men jag vet att det skulle inte leda någonstans. Vad skulle jag göra liksom? Att få jobb är svårt, så jag skulle nog isolera mig och sällan kliva utanför min ytterdörr. Jämfört med många andra har jag kanske inte speciellt mycket läxor, men för mig är det mycket. Jag blir så lätt stressad, vilket leder till ångest, vilket leder till uppgivenhet.
Svenska ungdomar mår sämst i världen. Och regeringen vill att det ska vara högre krav på oss i skolan. Jag tror inte jag är den enda som är rätt så stresskänslig och skulle skolgången bli mer intensiv än vad den redan är (och den är inte ens speciellt hård om man jämför med andra länder) skulle antagligen de psykiatriska mottagningarna krylla av ungdomar mellan 14-19. Jag tror att en stor anledning till att vi föll så hårt i PISA undersökningen är just på grund av den psykiska ohälsan bland ungdomar. Det är många som får hjälp, men betydligt fler som inte får det. Jag tror att många (vill inte generallisera men skulle gissa att detta är ett större problem bland män) anser att må dåligt är ett nederlag, att det är "töntigt" att visa känslor och är rädda för vad omgivningen skulle säga om man berättade att man känner sig nedstämd. Att inte vara till besvär, den typiska svensken. Det man i de svenska skolorna, men även i media, inom sjukvården och arbetsplatser måste göra är att upplysa och göra folk medvetna om att psykisk ohälsa existerar, och det är inget fel med att må dåligt. Det måste bli accepterat i det svenska samhället att en depression kan vara minst lika vanligt som en fysisk sjukdom. Men psykisk ohälsa måste bli respekterat på ett annat sätt. Lärare, arbetsgivare, föräldrar och anhöriga måste förstå att det måste tas på allvar. Att man stannar hemma för att man inte orkar lämna sängen och kanske får höra "vaddå, du har ju inte feber eller andra liknande sympton" är det dummaste som finns. Alla har rätt att bli lyssnade på.
Vet inte varför jag kom in på detta, men tycker det är viktigt att medveten om detta och det är ingenting man skämtar om. Gör man psykisk ohälsa till ett skämt tror jag folk som lider av det har svårare att prata om det, och cykeln med ungdomar som inte får hjälp bara fortsätter och vi fortsätter bara att må sämre. Regeringen måste satsa mer på frågor som dessa. Att folk som mår dåligt och kanske har det svårt att ta sig ut ska få hjälp och ha det lättare att skaffa ett jobb och kunna vara sjukskrivna så länge de behöver. Att rersurserna inom skolan ska bli större, så att alla skolor kan ha en kurator varje dag i veckan. Att sjukvården ska få mer personal både inom öppen,mellan och slutenvård så att alla kan få den hjälp de behöver.